Åre Extreme Challenge 2011

17 sekunder……

5 timmar och 17 sekunder, hur är det möjligt????????

Ni som följt bloggen vet att min nystart på multisportarenan våren 2010 handlade om att jag ville klara av ÅEC under 5 timmar. Förra året så vart det rejält med trängsel under kanotsträckan och sen kroknade jag på cyklingen och missade tiden med 15 min. Tanken var att lägga av för gott, men efter en månads ”semester” så fattade jag beslutet att satsa ett år till och fixa målsättningen, som jag missade.  

I lördags så hade jag 5 timmar och 17 sekunder, wow!  17 sekunder vad är det? Ungefär den tid det tagit för dig att läsa just hit, inte mer.

Men ni, vi tar det i rätt ordning och kör en liten racestory.

Jag och John har delat dubbelsäng hela veckan och jösses vad han var uppe och sprang hela natten innan tävlingen, har aldrig sett John så orolig och nervös.

Till och med under dagen, när vi skulle pilla med utrustning, så tog det extra särdeles lång tid och John var klar sist av alla, vilket är mycket ovanligt.

Men ända sedan John bestämde sig för att köra ÅEC, så har det varit fullt fokus och han har gjort allt för att ha så bra förutsättningar för att vinna som möjligt.

Dagarna innan vårt precamp, så hyrde han Danny Hallmen för privatlektioner i kajaken, bara en sån sak.

Jag själv sov ok natten innan och stördes inte så mycket utav den osalige anden John, men däremot, så hade jag smort upp mina sargade ben med liniment och ganska ordenligt med den varan fick jag erfara mitt i natten. Vaknade av att det kändes som att det brann i täcket, jag försökte somna om, men det var omöjligt, efter att ha legat och våndats i ca 30 minuter, så får jag kliva upp, knalla till duschen och tvätta bort ”eldsalvan” om jag får använda ett indianvokabulär, skönt!

Somnar om igen, samtidigt som John springer på toan för 25:e gången…..

Zzzzzzzzzzzz

Alldeles för snart, så vaknar jag av alarmet på mobilen, John är redan uppe, ”har han sovit någonting alls” tänker jag

Snabbspolar lite…frukost, byter om, hoppar in i bilen, Tännforsen, lyfter ned, lägger i, 15 min kvar till start, ångest? Ja lite!

Paddlar runt, värmer upp, känns sådär, verkar vara i obalans och känner mig ovanligt instabil i sittbrunnen.

5 min kvar!

Börjar söka mig mot startfältet och lägger mig i front, precis bredvid gummibåten med starttutan, ska jag få tinnitus nu, bra tänkt Jari, not!

 30 sekunder kvar, helt tyst, bara lite ljud av paddlar som ligger i vattnet för att hålla balansen.

5,4,3,2,1…KÖR!!!!!

Utav alla gånger jag kört tidigare, så var denna start den mest stökiga, det var påkörningar och trängsel, jag fick en ganska usel start och tappade direkt till täten. Min plan var inte att hänga med i första grupp, men möjligtvis andra och bara ligga med, spara kraft och inte göra någonting annat.

Farten är hög, förmodligen högre än förra året, vi kommer till första svängen runt udden, har blivit påkörd upprepade tillfällen i aktern, så att jag fått korrigera och styra rätt= tappar ännu mer till framförvarande.

Det dyker upp en kajak precis i sida och jag får snålt med utrymme med att sätta i paddeln och kan inte paddla ut ordentligt på höger sidan, då händer det, jag försöker paddla trots lite utrymme och går runt. F#¤%”!!!NNNN

Nja, jag vart inte så förbannad, utan villa bara komma upp så fort som möjligt och komma igång igen.

Tappar inte så mycket tid gentemot de framför, men förlorar det viktigaste, hänget med den grupp jag vill ligga i.

Nu är jag långt bak och på en 45:e plats ungefär, hmm, ”gör det bästa av det här Jari” tänker jag.

Sen hade jag till denna dag bett till högre makter om medvind under paddlingen, eller åtminstone vindstilla, men nu var det motvind. Vind är mitt kryptonit,(ni som följt bloggen vet vad jag tycker om vind) Jag börjar jobba mig uppåt i fältet, men det är svårt att gå om så många och ta vind själv, utan att jag får bränna för mycket.

John och Mike (foto Peder Sundström)

Multi Mike på paddlingen (foto Peder Sundström)

Vid ingången till forsen så slår jag i båten ordentligt i en sten och blir orolig att jag nu även har slagit hål i skrovet, vilken jackpot det skulle ha varit!

Forsen går ok, jag är inte King Kong, men aldrig orolig för att gå runt. Kommer till bron, får baktider om att jag är ca 5-6 minuter efter täten, bara köra på…

Andra forsen går bra och jag fortsätter klättra lite i fältet, men inte med ljusets hastighet, långt ifrån.

1:a lyftet, hur skall det gå? Det gäller att ha lite tur, att komma in precis när det är folk som passerat och inte få någon bromskloss framför sig.

(foto Peder Sundström)

Jag har svintur och lyftet går exellent och jag plockar in tid på framförvarande, ser Andreas Svanebo(Thule adventure team) framför och tar ryggen på honom.

Ligger bakom ända fram till andra lyftet och planerar att göra ett snabbt sådant, som alla andra såklart.

(foto Peder Sundström)

Andra lyftet går också smärtfritt, inga kombattanter i vägen som ställer till det för mig.

Håller fortfarande ihop med Svanebo och vi paddlar ikapp Carolin Holmqvist(Team Polarpuls och segraren i damklassen) lägger mig bakom henne ett tag och vilar upp mig i den skapliga motvinden.

Sen kommer Peter Hägglund (Statkraft Adventure Racing) och paddlar förbi. Han har tagit en badtur i forsen, därför ligger han i fältets nedre regioner, liksom jag själv. Jag tackar Carolin för kaffet och lägger mig svans på Peter istället, som har bra fart över sjön.

Hur var känslan nu då?

Jo, så här kände jag och gick mina innersta tankar.

Ok, kass paddling Jari! Kikar på klockan och inser att det gått bra mycket långsammare än förra året, trots att jag är bättre på att paddla, men det råder motvind, så alla bör ha lite sämre tider.

Jag känner mig hyfsat fräsch och hoppas nu på att jag inte fått stumma paddlingsben, nu är det dags att gasa och försöka rädda det som räddas kan…

Gör en våldsam landstigning på beachen, lämnar surfskin, paddeln och börjar jogga mot Åretorget. Min plan detta år var att ta det lite lugnare upp till växlingen, sluka en gel och varva ned lite innan det var dags för bergslöpningen uppför mot Åreskutans topp.

Växlingen går perfekt, precis som vi planerat och inövat. Jag joggar lätt, samtidigt som jag droppar flytväst och hjälm, Patrik ger mig mitt racebelt och Tobias räcker över stavar och visor(skärm).

Nu var strategin att inte slå på stortrumman direkt, utan spara lite kraft hela vägen upp till TOTT hotell, därefter börja ta in på framförvarande motståndare.

Efter ca 10 min så är Svanebo ikapp, jag funderar inte ens på att försöka gå med i den farten ,utan fokuserar på mig själv och mitt mål. Men jag märker att min fart är ändå god och jag plockar in en efter en i fältet. I de branta partierna hackar jag mig fram med stavarna och på de slätare sektionerna, så springer jag konstant.

Möter Martin Flinta och Eva Nyström som peppar mig mot mitt 5 timmars mål.

-spring på nu och gör en bra cykelsträcka så fixar du 5 timmar, ropar Martin.

Når toppen på 54 min och 50 sekunder och har John Anden  50-60 meter framför mig.

54 min!! Wow, jag får en riktigt bra feeling, har aldrig sprungit så snabbt uppför berget tidigare under ett ÅEC sololopp. Brukar normalt ligga runt 60-61 minuter(förra året 1 timme+ 2-3 min)

På toppen står Jennie och Karin ifrån AXA och ger mig baktider.

-Du är 11 minuter efter täten, bra Jari!!! –Du ser piggast ut!! ”känner mig pigg”

Nu kan jag även släppa min tid jag hade under mitt testlopp på AXA:s Pre,precamp. Då jag startade ifrån växlingsområdet och sprang upp mot toppen, med Arvid Björkroth i hasorna.. Det var ett riktigt skitväder och kraftig motvind. Jag stoppade precis vi den sista branten(snörännan) för att jag höll på att förfrysa fingrarna, men då stod klockan på 51 min. En tid jag tror jag skulle kunna sätta på toppen, kanske snabbare till och med en bra dag.  

Ok, det var en parentes! Nu fortsätter vi….

Jag springer igenom avläsaren på toppen, klämmer en gel och dricker lite, nu är det bara dundra ned för berget utför mot Huså. ”Du är bra på att springa utför Jari”, säger jag till mig själv och pinnar på likt en bergsget. Förra året så hade jag 4:e bästa tid utför (sämre tränad) och då påstod jag efteråt i min analys till detta år, att det är ett framtida vapen att springa så fort utför, vilket visade sig vara en korrekt bedömning.

John och Scott utför (foto Peder Sundström)

John Anden ligger precis framför, Deja Vu, så var det förra året också, vi låg ihop på löpningen då med.

Jag springer ikapp John och känner att benen är riktigt snabba. John biter ihop och tar min rygg, sedan så går det på likt ett expresståg ned för berget och vi passerar folk hela tiden, jag får så mycket positiv energi och känner mig überstark.

Passerar Johan Hasselmark, som också biter ihop och tar ryggen på John och mig. Jag med släptåg springer förbi Multi Mike(AXA lagkamrat) han ser sliten ut, jag säger nått, men får ingen respons ”han är sliten, har han kört för hårt uppför” tänker jag.

Sen så hör jag en svordom bakom mig, tror det är John Andén som vrålar till. Jag misstänker att han stukat foten, eller trampat av sig skon,tror det var dojjan som fastnade i ett surhål, visst var det så John?

Jag är nu själv och det är 3 km kvar till växlingen mot cykel. Slår av lite på farten, bara för att spara benen till cyklingen, det är där det avgörs. Möter Stefan, Multi Milkes farsa, jag får nya baktider

-Bra Jari, du är 8 minuter efter täten, du plockar in!!

Ca 8-9 minuter senare så är jag i Huså och hoppar i mina cykelskor och drar iväg på den sista sträckan, 35 km mountainbike tillbaka mot Åre och mål.

Växlingen går ok, förutom att jag ställer mig vid fel cykel först, men mina assistenter guidar mig rätt och jag kommer iväg snabbt.

Planen nu var att ta det lugnt initialt, för att sedan öka farten och jobba mig uppåt i fältet. Jag möter John Andén när jag drar iväg på cykeln, och vet att han brukar leverera bra cykeltider här på ÅEC, så jag får en liten idé.

Jag testar benen lite, men känner att

Jag har nog svårt att cykla ifrån John, så min strategi blir att cykla på i hyfsad fart och låta John äta upp avståndet och sedan hålla hans rygg.

Vi de första myrarna, så passerar jag Johan Skärskog, han ser sliten ut, men klämmer fram ett –Bra jobbat!

Jag ser hur John Andén börjar närma sig och efter myren är vi tillsammans.

John går upp och drar på en gång och jag lägger mig som en igel på hjulet och slipstreamar.

Jag känner mig stark och har tillräckligt med kraft och energi för att kunna lösa en ”biljett” till tåget Andén.

Kommer ut på den bättre grusvägen och börjar klättra upp mot höjden där man viker ned mot crossbanan. Jag återhämtar mig enormt och känner att det här kan bli riktigt bra.

John och jag viker av ned mot crossbanan, då ropar någon

-Ni har 35 sekunder upp till Emil

Yes! Vi plockar in

Ungefär då, så smäller mitt bakdäck.

Jag vänder mig om och ser ett jättestort hål och det sprutar ut punkteringsvätska(vätska som skall täta vid mindre punkteringar) men hålet är stort som att någon tryckt in en Morakniv i däcket, så det hjälper inte.

Ok, nu skulle jag kunna färglägga en kvadratmeter med fula orda och tankar, men jag tror ni förstår själva hur jag kände just där och då.

Först tänkte jag ge cykeln en enkel resa ut i skogen, sen så lugnar jag ned mig och samlar mig.

Jag är så full av negativa tankar att jag inte kommer ihåg att jag har slang och kan fixa punkan, utan tänker först gå tillbaka till grusvägen och anmäla mig som en DNF deltagare, bryta alltså.

Men sen så sliter jag fram slangen, har stora problem med att få bort den monterade ventilen för tublessdäck och jag blir passerad av Skärskog, Hasselmark och Multi Mike. Men tillslut så har jag fått in slangen och på med däcket igen. Tar fram kolsyrepatronen, skruvar på munstycket och nu gäller det, one shot, one kill! Jag har bara en patron, så det gäller att lyckas med att fylla på första försöket.

Psccccccccccccccccccccchhhhhhhhhhhh

Funkar klockrent, vilket suveränt munstycke! Däcket är stenhårt och jag hoppar upp på cykeln igen, slänger ett öga på klockan, jag tappade nästan 5 min.

Först är jag lite omotiverad att köra på hårt, men ute på den långa raksträckan, så får jag syn på Hasselmark och Skärskog igen. Jag orkar inte tänka på Jari vs 5 timmar på ÅEC, jag tror att de redan är kört, men top 10 är ju ok, så jag får lite ny energi och jagar ikapp de två herrarna framför och trycker på i de sista tunga uppförsbackarna. Jag känner mig stark igen och inser vilka dunderben jag haft idag egentligen. Kommer ned mot Åre Björnen och E14, vägen mot Åre. Kikar på klockan och inser att, va fasen 5 timmar kan ju faktiskt gå?? Jag som hade kopplat bort alla tankar på det, nu blev det helt plötsligt av högsta angelägenhet igen. Så där man svänger av ifrån E14(nya bansträckningen) och under vägen, så lägger jag i tyngsta växeln och trampar på utav bara hel..ete. Trycker på i uppförsbacken mot mål och slänger mig på rygg efter att ha passerat mållinjen., helt slut just då, men ändå så kände jag mig stark.

Mike var urstark på cyklingen (foto Peder Sundström)

John och Scott på cyklingen (foto Peder Sundström)

Jag vet inte om jag klarade tiden, då min klocka inte går efter fröken ur, men det är av mindre betydelse, då jag får höra att John Karlsson vunnit och Scott Cole blivit tvåa, yes!! Mina teammates!! Fn var roligt!!

Mike kom 9:a och jag själv 10:a, alla AXA lagmedlemmar inom top 10 i detta startfält är inte dåligt, vilken grej.

Jag får sedan reda på att jag missat 5 timmar med 17 sekunder.

Ja, har ni läst ända hit, så förstår ni nog att jag ändå känner som att jag klarade av min målsättning, fast ändå inte.

Detta är multisport och det händer alltid något, antingen så har man kramp, går runt i forsen eller så får man en punktering mm, det hör till. Ibland så har man träffat rätt med formen och har en dag då det inte är några missöden, då vinner man, Grattis John!

Men jag missade min tid och jag är inte känd för att ge upp, därför är jag ännu mer motiverad att satsa ett år till. Men nu höjer jag och vrider upp min målsättning, nästa år så går jag för seger och ska vara god för tider runt 4 tim 40 min och skulle jag vinna, ja då kanske det är dags att ägna sig åt annat..bara 364 dagar kvar, lika bra att börja träna nu.

Vill tacka alla sponsorer, assistenter och support under dagen, det är så många att jag får tillägna er ett helt eget blogginlägg inom snar framtid.

Men en sak, jag är riktigt stolt över vårt lag och särskilt med tanke på hur vi verkligen har tränat, analyserat och planerat, för att kunna leverera en seger.

(Foto Jari palonen)

Jag är riktigt jäkla glad att få tillhöra detta team och jag skall även skriva mer om detta i ett annat inlägg, det är så mycket positivitet och att jag på 1,5 år gått ifrån att spela gubb badminton till att ingå i detta crew är magiskt.

(foto Abbe Karlsson)

(Foto Peder Sundström)

Vi torrtränar växlingar upp på hotellet dagarna innan tävling

Tack för visat intresse

Jari Palonen